Brazil tour 2lax6Det är söndag och klockan börjar med stormsteg närma sig första jobbdagen på snart 5 veckor. Jag har försökt in i det sista att hitta en anledning till att inte behöva gå till jobbet imorgon. Anledningarna har uteblivit och jag tror jag måste visa upp mig där ändå, för att artigt svara att jag har haft det bra på semestern, och konstatera att alla andra ser likbleka ut.Nåja, jag skall inte ojja mig mer utan blicka tillbaka på den fantastiska månaden i det land jag så snabbt tog till mitt hjärta. Resan i stort har ju gått felfritt, resesällskapet varit av utmärkt klass, ölen blaskig och vädret förträffligt. Vad mer kan man önska sig?? Kanske ytterligare 2 veckor att bränna av på Ilha Grande och Rio, men men, det får bli en annan resa nu när vi vet vad som väntar där. Så till återblickarna och sammanfattningen.Barra da Lagoa kommer för alltid ligga mig varmt om hjärtat. Där upptäckte vi för första gången brasilianarnas extrema vänlighet. Alltifrån Joseis som gick runt med oss i över en timme för att vi skulle hitta något boende och därefter alltid mötte upp oss nere vid buss-stationen för att växla några ord och fråga om vi behövde hjälp med något. Gubben vi bodde hos som förklarade att dom stora svarta fåglarna hette Orobo i Brasilien men om man tittade i en ordbok så stod det något annat (vilket jag nu inte kommer ihåg). Han berättade att hans banan och papayaträd gav frukt var 5 månad ungefär (eller det var min tolkning av vad han sade i alla fall). Här vaknade vi upp till fiskmarknadens buller varje morgon och såg kilometerlånga vita stränder vart vi än åkte. Här myntades uttryck som skulle följa med oss på resten av resan. Här plockade vi upp våra första fraser portugisiska och började sakta men säkert förstå mer av språket. Tempot var behagligt och det kändes som om inga bekymmer någonsin skulle nå en så länge man befann sig på denna plats.Foz do Iguacu kommer jag alltid minnas som tre länders rövhål. Stan var skitig och allt stängde tidigt. Det kändes ungefär lika stängt som i en västernfilm, precis innan duellen, där en vissling hörs samtidigt som det inte finns en människa i sikte och en sådan där buskboll blåser över gatan... Fast det blev aldrig några visslingar eller buskbollar, bara stängt. Fallen var fantastiska, men man blir ju tyvärr bortskämd med fall. När man sett tio tokfina fall och skall se tio till så uppskattar man dem inte lika mycket. Det var dock jävligt häftigt med helikopterturen och trots att man önskade lite mer av "Gran Aventura" så ångrar jag inte en sekund att jag följde med. Fallen var verkligen obeskrivliga och jag rekommenderar alla varmt att se dem, från den Argentinska sidan, om man nu har vägarna förbi.Ilha Grande var också otroligt vackert. Det fanns kolibris och krabbor, palmer och stränder, kyrkor och skolor och allt blandat med en sådan där skön småstadskänsla där alla känner alla. Trots våra missöden med magarna så är jag säker på att jag återvänder dit en dag för att få den totala upplevelsen av paradis. Förmodligen inte med 2 polare i 30-års åldern. Förhoppningsvis med med min blivande fru, där vi gängar oss ordentligt och knyter ihop säcken. För Ilha Grande är ett paradis man skall uppleva med sin älskade. Inte för att det inte var trevligt att turas om att smörja in sina kompisar på ryggen med lotion efter varje dusch, utan för att det är mycket mysigare att göra det med sin tjej. Ön bjuder på massvis med magic moments, stjärnklara himlar, gudomliga stränder, trevliga små lantishak med den rätta turistcharmen, obeskrivligt vacker natur och massor med små turer och promenader man kan ägna sig åt. Det är verkligen som gjort för att få den där extra pushen åt rätt håll. Tyvärr var vi där för kort tid och det fanns massor mer att se, men som sagt, det var inte sista gången.Rio de Janeiro:s puls finns i min själ. Jag tror att den finns i allas själ som någonsin besökt staden. Blandningen av storstad och stränder som ligger ett stenkast ifrån citylivets kärna är oslagbar. Även här i "farliga Rio" hittade vi stommen i den brasilianska mentaliteten, vänligheten. Självklart var det lite mer fart, lite mer storstad, lite mer flås, lite kvavare men ack så härligt. Om kvällarna tändes ljusen i favelorna, som slingrade sig nästan upp till topparna av de omkringliggande bergen. Restaurangerna blev snäppet bättre och prisbilden aningen sämre. Stor stad kostar mer är ganska logiskt om man tänker efter, så även i Rio. Men om man alltid har havet och stranden 3 kvarter ifrån där man är kan man nog stå ut med det.Här såg vi en annan stomme i Brasilien, fotbollen. Maracana, rymmer numer endast 120 000 åskådare och på Rio-derbyt vi var på mellan Fluminense och Botafogo var det endast halvfullt, dvs 60 000. Matchen sätter inga spår då den var kass, vi fick iofs se ett bicicleta mål, men fotbollen idag är inte som den var på 50, 60 och 70-talet. Då stannade de bästa spelarna kvar i sina klubbar i Brasilien och lät bli att åka iväg efter större pengar till Europa. Numer försvinner dom så snart dom kommit med i landslaget.Det smärtade att se Copacabana så slitet. Atmosfären osade av gången tid och storheten låg runt 70-talet. Det kändes dock lite som att se på en bit historia när man blickade ut över den smutsiga skylinen som ligger kant i kant med den så omtalade stranden. Trots dessa nederlag så blev bilden åter ljuv under kvällstid när ljusen tändes och avspeglade sig i vattnet. Magiska stunder som vibrerar i kroppen. Jag kommer nog alltid sakna staden. Vi var där för kort tid och gjorde bara de nödvändigaste turistgrejerna. Staden har 10 gånger så mycket att erbjuda och det finns mycket att utforska, bland annat de andra stränderna som blivit de nya Copacabana och Ipanema.I Rio började vi om på nytt med språket. I Rio talar man med en annan dialekt och skillnaden (mot Floripa) är väl ungefär som Stockholm och grötskåne. Vi bodde på hostel och hade en rumskamrat från norra Brasilien som hette David. Han förstod vi inte ett ord av, och då menar jag inte ett enda ord. Där blev vi förkylda av luftkonditioneringen och där såg vi för första gången stora mängder transor. Rio, kontrasternas stad. Fattiga och rika, turister och transor, stränder och brudar. Italiensk mat med överkokt pasta och för mycket ost, serverad av på tok för många servitörer.Till slut måste jag nämna tjejerna. Brasilien har bland de vackraste tjejerna jag någonsin sett. Visst, gillar man tunnhåriga, blonda, bleka, blåögda tjejer i täckjackor och moonboots så är inte det här platsen för er. Sensualismen hos Brasiliens tjejer är överväldigande. Deras gång beskrivs nästan perfekt i "Girl from Ipanema",Tall and tan and young and lovelyThe girl from ipanema goes walkingAnd when she passes, each one she passes goes - ooh ahWhen she walks, she’s like a sambaThat swings so cool and sways so gentleThat when she passes, each one she passes goes - ooh ahDet verkar sitta i ryggmärgen. De flesta av tjejerna har gången och sensualismen, kanske har det med mentaliteten i Brasislien att göra, vad vet jag. Det känns som om tjejer skall vara så här och så är dom, allihop. Det jag vet säkert är att när jag åker tillbaka skall jag kunna portugisiska så att jag åtminstone kan prata med dom.Brasilien finns inom mig för alltid. De minnen jag tar med mig därifrån kommer jag alltid att glädjas åt. Vi har ju bara sett en otroligt liten del. Jämförelsen är (om det nu går att jämföra) att ha sett Stockholm och Gotland och säga att man sett Sverige. Ett återbesök kommer att bli nödvändigt om inte bara för att få klara av Rio på ett värdigt sätt.Nu är det inte ens 8 timmar kvar till jobbstarten. Fortfarande inga anledningar att skippa jobbet. Sverige är kallt och snötäckt plus att jag börjar känna mig blek i ansiktet. Endast 4 dagar hemma och färgen börjar redan försvinna. Tankarna på solaruim har börjat kretsa i huvudet, men vi får se. Än så länge är jag ju rätt brun jämfört med blekfisarna här så jag kanske slipper fram till sommaren. Om det nu blir någon sommar.Vid pennan, er tillgivne MoBetterBlues i sitt sista inlägg.- MoBetterBlues -