Kan det vara ölen?Jag såg matchen hemma hos en polare inne i stan och cyklade sedan hem i skymningen, till min närliggande förort. Stan var fylld med tätt omslingrade par på väg hem från diverse nöjjen. Natten är varm och kärleken spirar, för vissa i alla fall. Jag känner mig ensam igen. Magen fylls av en molande känsla som skriker efter närhet. Jag skulle så gärna vilja ha någon att cykla hem till om kvällen. Som frågar hur jag haft det, möter mig med en kyss i dörren och berättar hur hon har tänkt på mig under dagen. Kvällar som den här skulle jag ge upp evigheten för att få uppleva kärleken igen. Kanske är det ölen som spelar mig ett spratt. Den kanske förstärker känslorna så pass att jag inte längre klarar av att tolka vad som är normalt. Mitt fönster är öppet och mina två svärmorskuddar spretar ilsket med sina stora taggar. Vinden viner lite och jag hör ett par, skratta sig bort, han i hand. Huset mitt emot är nästan helt släkt nu. Här inne är det dock varmt och tomt. En svag bris sveper över mina fötter då och då från det öppna fönstret. Men brisen tar varken bort värmen eller tomheten. Älskling, vill du ha något innan vi lägger oss, hör jag från köket. Eller, näe, det gör jag ju inte alls, kan det vara ölen ändå?Min playlist drar igång en gammal låt av R Kelly och minnena strömmar till. Minnena av moffis. Moffis och jag var polare, riktiga kompisar, och jag saknar honom enormt. Ensamhetskänslan i magen går snabbt över till ett knip, och jag känner hur den lyfter och flyttar sig upp i min kropp. Den stannar ovanför bröstet vid klumpen i halsen och en ensam tår rinner ner för mitt ansikte. Det var länge sedan jag grät ordentligt, och som jag känner nu blir det inte så ikväll heller. Min morfar och jag gjorde allt ihop. Vi kickade boll, sköt luftgevär och läste sagor. Vi brukade alltid gå ner och titta på tunnelbanan i Hägerstenåsen när jag var liten. Han har varit död i drygt 13 år nu, och jag kommer ihåg den sista tiden så väl. När han gled över 90 strecket blev han skröpligare och skröpligare. Våren -93 hade jag en av de jobbigaste terminerna under min gymnasiegång. 40 prov var uppstaplade och vissa veckor körde vi 4 prov i veckan. Moffis fick sin tredje hjärtinfarkt och låg på Huddinge Sjukhus. Han hade legat där ett tag och till en början hade jag ingen möjlighet att komma ifrån mitt tuffa schema. Efter en vecka sliter jag mig från skolan för att hälsa på honom. Det var en vacker vårdag i april, jag hade precis fyllt 18 år. Solen sken och det började bli varmt, men jag hade fortfarande vinterjackan på mig. När jag kommer in i rummet och får se honom så slits mitt hjärta itu. Tårarna rinner likt smältfloder längs mina kinder för jag har aldrig sett honom vara så hjälplös någongång. Jag tar av mig kläderna och sätter mig vid hans sida. Han halvsitter upp i sjuksängen och försöker läsa dagens tidning. Han har gammelmormors glasögon på sig och verkar se väldigt dåligt. Jag tar hans hand och håller den. Stora blåa märken går upp längs hela hans underarm. Jag frågar en sköterska, som kommer in för att hämta lunchen, vad det beror på. Tydligen så är man ganska känslig vid hans ålder och när man skall sticka in nålar för dropp blir det blåmärken som tar längre tid att läka. Han släpper min hand och pekar i tidningen samtidigt som han mumlar något ohörbart. Jag försöker tyda det han säger, men han kan inte riktigt prata. Till slut så kommer jag fram till att han vill säga att våren har kommit, och jag nickar instämmande. Jag håller hans hand och vill aldrig släppa den. Innan jag går så hjälper jag honom upp i sängen för att dricka lite ur en festis som står på hans sidobord. Jag klappar honom på huvudet och lägger min hand bakom det. Han lutar sig tillbaka som ett litet barn som lägger hela sin trygghet i sin förälders vagga. Jag tittar på honom där han ligger, i gammelmormors glasögon, ger honom en puss på pannan och säger att han snart skall vara tillbaka hos mormor. Han tittar tillbaka på mig och skakar på huvudet, ungefär som att han ville säga, inte den här gången. Hemresan är ganska omtumlande och tankarna flyger i mitt huvud. Två dagar senare dog han. Mamma berättade att han hade sagt att han hade väntat på mig hela veckan, och var jätteglad att jag hade dykt upp för att hälsa på. Hon är till denna dag övertygad om att det sista han behövde innan han tog farväl, var att få se mig. Hur det än är så känns det, väldigt mycket.Jag har gråtit rätt rejält nu. Det blev tydligen en sådan kväll ändå. Men det är ju ett smärtsamt ämne för mig, så det kanske är bäst att jag laddar ur mig min sorg. Nu har jag lugnat ner mig. Ensamheten omger mig igen, och så även natten...Vid pennan, er tillgivne evigt ensamme singel,- MoBetterBlues -

Långa tjejerJag har aldrig sett mig som kort, men i dagens läge är mina 180 cm inte mycket att komma med. Speciellt när det börjar poppa upp långa brudar över allt. Vissa är ett huvud längre och får mig att känna mig som en pojke. Det är fint det där, mycket att knulla, viskade min polare till mig när vi var i Köpenhamn. Det ligger väl viss sanning i det.Jag undrar bara vart alla långstångar har befunnit sig förr om åren, innan denna explosionsartade utveckling? Storleken har betydelse...- MoBetterBlues -

Bloggimuniteten är bortaDet är med en skräckblandad fötjusning som jag läser mailet som ordagrant förklarar vem jag är. Hon har så rätt på så många punkter att jag känner mig som om jag var två år och försökte komma undan att jag tagit chokladen från kylen, medan jag är kladdig runt hela munnen. Jag visste ju att jag gett mig ut på djupt vatten mot en så skarp tjej. Förr eller senare skulle kamoflaget brista. Eller kamoflage och kamoflage, jag tycker själv att jag lämnar ganska tydliga spår efter mig, men hon klippte allt utan att nämna det jag tycker är tydligast. Så nu är det jag och en till som vet vem jag är. BBL, bara så du vet, "With great power comes great responsibility".- MoBetterBlues -